En tung vecka med många jobbiga tankar. Vi fick ett samtal av en nära anhörig som jag kallar X , ett jävla Cancer besked
Åhhh ville bara inte tro att det var sant! Min första tanke var bara, hur faaan då? Du har ju redan haft det en gång tidigare, varför igen?? Det var ju 13år sedan, har du inte lidit tillräckligt?!?! Usch vad detta river upp obehagliga tankar och funderingar
Nu i tisdags så var det dagen D för op. Jag lovade X att ta ledigt och vara med hela den lååånga dagen. Och ja, lång blev den, X stod som nr 4 på listan för op. Men dagen flöt på rätt ok ändå, vi pratade om allt möjligt, vi läste tidningar, X försökte vila, jag sprang upp och ner i de enorm långa korridorerna för att köpa kaffe, godis, tidningar mm. Tyvärr dock bara till mig då, stackars X, va ju så hungrig
Tillslut var det dags, sköterskan kom efter 7 timmars väntan och sa att X, nu är det din tur. gahhh, då knöts det en knut i magen på mig, usch vad verkligt det blev just då
sköterskan rullade iväg med sjuksängen, jag gick breve, fick inte komma med så lång innan det var dags att säga hej då, lycka till och va fan man nu skall säga? Allt hade gått så bra fram till nu, tårarna rann, åh fy fan va jobbigt det var att lämna X där med tårar rinnandes ner för kinderna av oro och rädsla. Åhh fyyyy säger jag bara. Jag får ont i magen nu med när jag får bilden i huvudet
sköternska sa till mig att jag skulle åka hem, det skulle ta så många timmar innan X var tillbaka på rummet efter op och uppvak. När X väl skulle vara på plats igen så skulle kl vara så mkt och X skulle vara så trött, yr och öm så X skulle bara behöva äta och sova.
Jag åkte hem, hem till tre oroliga barn. Vi berättade detta för dom tre dagar innan op, vi visste inte hur vi skulle säga det, hur vi skulle förklara, hur vi skulle vara starka nog för att kunna svara på deras frågor? Men det gick bra, självklart så kom det många tårar och visst blev dom rädda, men dom fick ringa till X direkt och prata, fråga mm. efter det så var det lite bättre. Men nu när jag berättade att X låg på op bordet så blev det jobbigt igen, vi skulle ju inte få veta nått förns dagen efter.
Det blev dagen efter och det visade sig att det gått bra, det hade inte spridit sig till lymfarna
åhhh tack tack tack för det!!!
Nu, två dagar senare så har X fått komma hem, hem till sin säng, till sitt sitt sitt! Kan bara föreställa mig hur skönt det är
X mår faktiskt ganska så bra, en aningen snurrig, men ok.
Nu väntar vi bara till den 3 november, då får vi reda på om allt e borta, om det behövs något mer eller om allt är frid o fröjd. Faaaaan, snälla låt detta bli det sista X behöver gå igenom. Det får vara nog nu!! Det har varit för mkt bortgångar och för mkt skit de senare åren. Nu vill vi bara att allt skall vara bra, bra med allt och alla. Fan var jag avskyr dessa vidirga, äckliga sjukdomar!! Utrota skiten nu!! Låt människan få vara ifred!!!!!
X, jag vet inte om du läser detta, men gör du det så är detta till dig:
Fem rosor till dig
1. för att du är du
2. för att du är så underbar
3. för att du finns i mitt liv
4. för att du är dig själv
6. för din personlighet
